En av de vanligaste frågor jag får av besökare är: Hur i all sin dar kom du på idén att bli instrumentreparatör? Jo det var när jag hörde min flöjtlärare uttala den mening som kom att etsa sig fast i mitt huvud, ”instrumentreparatör med någon slags utbildning”. Det är det enda jag minns från den lektionen. Jag flög hem som på små moln och ryckte upp dörren och ropade till mamma - Jag ska bli träblåsreparatör! Mammas första kommentar var - Jaha... Senare kom frågorna. Hur blir man det? Finns det någon utbildning? Kan man leva på det? Är du säker på ditt beslut? Massor av frågor, men bara ett svar - Jag vet inte.
För att göra en lång berättelse något kortare så hörde jag talas om en utbildning i England, gjorde inträdesprov och blev antagen. Hösten 1984 flyttade jag till Newark-on-Trent med all den världsvana och livserfarenhet man har som 22-åring uppvuxen i lilla Åtvidaberg. Det blev ett tufft uppvaknande.
Inte minst språket blev en utmaning, vernier calipers, bench peg, tailstock, reamar, anneal, bloke, ta, duck, elevenses och många andra konstiga ord fick läggas till mitt ordförråd.
Efter fyra intensiva och lärorika år var jag redo att gå ut i världen med mina verktyg och kunskaper. Men jobbet är mycket svårt och det är det som är charmen med det hela. Det tog mig ytterligare cirka fem-sex år innan jag kände mig varm i kläderna och nu, många år efter jag påbörjade min utbildning lär jag mig fortfarande nya saker. Det är en utmaning varje dag, mycket tålamodsprövande och oerhört tillfredsställande att reparera musikinstrument.
© 2010 clara.ord - informationskonsult